Svensson4travel

Svensson4travel

Jorden Runt 2008/2009

En dröm vi länge haft om att någon gång åka jorden runt kommer nu att förverkligas. Under 8 månader kommer vi att ta oss varvet runt jorden. För det mesta kommer vi att transportera oss med flyg, men även tåg, båt och bil kommer vi att ta hjälp av. Den 15 december lyfter vi till Sydafrika och Kapstaden. Turen kommer sedan att fortsätta till Bangkok, Filippinerna, Australien, Nya Zealand och Cook öarna. Avsluta gör vi i Sydamerika med Peru, Equador och Mexico för att sedan landa hemma i Stockholm igen.

COOK ISLANDS - AITUTAKI

Jorden RuntPosted by Annette Svensson Thu, July 16, 2009 06:52:31
AITUTAKI

Alla vi pratat med har sagt att Aitutaki skulle vara något alldeles extra, även i Söderhavsösammanhang, så vi är spända av förväntan när vi tar Air Rarotonga flyget de 45 minuterna från Rarotonga till Aitutaki.


De ljög inte och Charlie hade rätt om vädret! Denna ö är en paradisögrupp som nästan är för fin för att vara sann. Den har en underbar korall lagun som skiner i jadegrön, turkosa och indigoblå färger och som rymmer tre vulkan- och 12 korallöar.


Aitutakiborna marknadsför ön med devisen ”Visit heaven while still on earth” och det är väldigt träffande. Ön är en triangulärformad atoll som stiger 4000 m upp från stilla havets botten. Ögruppen befolkades av polynesier ca 900 e kr medan den första europén som upptäckte den var Kapten Bligh på skeppet ”Bounty”. Han anlände 11 april 1789 och det var bara 17 dagar efter avresan från Aitutaki, på väg till Tonga, som det berömda myteriet på Bounty inträffade.

Vi bor på Paradise Cove som har ett antal bungalows som ligger vid stranden. Efter frukost är det bara att gå rakt ned i vattnet och börja snorkla.


Ett par dagar efter ankomsten till ön följer vi med på en lagoon cruise som tar oss till en massa snorkelställen, en musselodling och 4 av öarna i lagunen. Snorklingen är overkligt fin. Kristallklart vatten med ett enormt siktdjup och massor av koraller och färgglada tropiska fiskar. Vi ser en gigantisk wrasse som vi passerar på bara någon meters avstånd. Vi ser också jättemusslor som är 70-80 cm breda och som stänger sig när man tar på munöppningen. Det gäller att man inte fastnar när de slår ihop sig!! Vi avnjuter en BBQ lunch i vattnet (!) och har fiskar och plattfiskar simmande runt benen, väntandes på lite smulor som skall falla ned från borden.

Ida dyker ner för att se bättre.

Jättemussla

Maten är läckert upplagd i jättesnäckor och faten är gjorda av palmblad.

Svenska flaggan under ytan!

Här är det verkligen ”island time”, vilket innebär att allt går i slow motion. Staden på ön, ja den kallas så trots att det bara är några hus, verkar aldrig riktigt vakna upp på morgonen. Söndagar är fortfarande en vilodag som man helgar genom att gå i kyrkan och att hålla precis allt stängt. På ön finns ett Internetcafé där anslutningen är så långsam att det nog skulle gå fortare att simma med posten över Stilla havet. En dag när vi skall hyra en scooter för att ta oss runt ön frågar vi hur snabbt den går. En väldigt undrande uthyrare säger att han inte vet men frågar oss, vänligt och helt uppriktigt, om vi har bråttom…Vi ser senare när vi kommer ut på stora vägen (det finns en asfalterad väg på ön) att max hastigheten har satts till hisnande 40 km/h på ön. I butiker och på hotell rör man sig inte med blixtens hastighet och service som det som vi normalt förknippar med det ordet hemma har ingen större relevans här. I början har vi nog alla lite myror i kroppen men efter ett tag så gillar vi läget och njuter av det stillsamma livet (nja, kanske inte riktigt hela tiden, men rätt mycket).

Skolarbetet fortsätter, nu i ny lokal!


För några år sedan ville regeringen, som har sitt säte på Rarotonga, införa hjälmtvång på mopeder och MC. På Aitutaki blev det tvärnit. De styrande Arikis, en form av lokala kungar, vägrade med de helsköna argumenten att ”då kan ju inte våra flickor ha blommor i håret och inte hattar när de åker till kyrkan på söndagarna”. Och på den vägen är det. Ingen använder hjälm. Dock har alla damer hatt på sig när de åker till kyrkan och de flesta tjejer, men också en del killar, har vackra blommor i håret. Blommorna är inte bara till för att vara vackra utan fyller också behovet av ”datingmeddelanden”; beroende på var i håret som man sätter blomman signalerar man om man är gift, ogift, söker partner etc

Den stora begivenheten på ön är när ”stora skeppet” anländer var 6:e vecka. Då kommer förnödenheter till ön i form av bensin, livsmedel och allt annat som kan tänkas behövas. När vi är där är skeppet några dagar försenat vilket är det stora samtalsämnet på ön. Hyllorna i butikerna börjar gapa allt tommare och bensinpriset fördubblas då den är på upphällningen.

Dagarna förflyter, liksom de gjorde på Rarotonga, med bad, solning, snorkling och att läsa böcker. Värre dagar har vi upplevt…


Varje kväll njuter vi av de vackra solnedgångarna.
Vi gillar att vandra och vi måste naturligtvis bestiga den högsta punkten på ön, Maungapu, som är svindlande 124 möh…Härifrån har vi en 360 graders utsikt och kan framförallt beskåda den läckra lagunen och det oändliga Stilla havet.


En dag passar Anton och pappa på att åka på en dyktur utanför revet. Vi ser vackra koraller och kommer så nära en jättesköldpadda att vi kan klappa den. En underbar känsla att kunna komma dessa fantastiska djur så närma och att göra det i deras hemtrakter dvs långt under vattenytan. Inte långt från vårt dykställe stupar det ner 1,000 m och därefter fortsätter det snabbt ned till 4,000 m. Lite hisnande känsla att dyka på dessa ställen där man vet att de flesta av havsdjupets stora varelser, både snälla och mindre snälla, finns alldeles runt kröken.

Det är inte varje dag man får klappa en havssköldpadda i sin rätta miljö.

Fula fiskar finns det gott om...

Medan killarna dyker tillbringar tjejerna tiden med att utforska ön och dess stränder på hastighetsmonstret till scooter.


Till skillnad från de flesta länder vi besökt tidigare under resan har kolonisationen och kristnandet ej skett med ”sedvanligt” tvång utan mer mjukt. Befolkningen är väldigt kyrklig och de flesta går i kyrkan, läser bordsbön innan maten etc. Åker man till Cook öarna skall man inte missa att gå i kyrkan och höra kyrkosångerna. Vi gick en söndag i kyrkan och hörde hur körsången (inga instrument) höll på att fullständigt lyfta taket. Alla klämmer i för full hals och man sjunger i flera stämmor trots att det inte finns någon körledare på plasts. Detta har man lärt sig från generation till generation. En mycket vacker och mäktig upplevelse.

Aitutakiborna är väldigt varma och generösa. Eftersom prästen ser att det är en del turister i kyrkan varvar han predikan på både maori och engelska. Efter högmässan bjuds alla turister in på ett gigantiskt kakbord till Antons och Idas glädje. Tänk att det kan vara så roligt att gå i kyrkan…

Dansen är en viktig komponent i öbornas liv och det vill vi naturligtvis uppleva. Vi går därför ett par kvällar på sk island night där traditionell och lokal mat serveras innan dansen tar vid. Till sköna söderhavstoner framförs hula-hula danser och krigsdanser av vackra söderhavsbor. Att höfterna ej vrickas ur led är ett under! Det var roligt att vi besökte Nya Zeeland innan vi kom till Cook öarna. Det var ju folk från Cook öarna som en gång i tiden upptäckte Nya Zeeland och vi känner igen flera av dansrörelserna och får förklarat att de har samma innebörd som på Nya Zeealand, trots att det var så många år sedan som förfäderna flyttade till NZ. Häftigt! Den mest kända och roligaste rörelsen är den utsträckta tungan.


Djurlivet på land är mycket fredligt. Det finns tex inga giftormar. Den största faran är nog nedfallande kokosnötter. Vi hör allt som oftast dova dunsar när de faller ner från palmkronorna. Vi frågar vad som händer om man träffas och får till svar att har man otur dör man, har man tur får man bara hjärnskador…

Anton lär sig snart tekniken hur man öppnar kokosnötter och snart sagt varje morgon serverar unge herr Svensson färsk kokosmjölk till frukost. Gärna mera sådana kunskaper Anton!!

Den 29 maj är det vår 16:e bröllopsdag och att fira den på Aitutaki passar som hand i handsken. Känns surrealistiskt…16 år…vi gifte oss ju igår!!?? Vi kör bubbelvin på stranden och en riktigt bra lokal restaurang på kvällen. Restaurangen är enkel men har pinfärska råvaror och bra kök vilket gör att det blir en riktig festmåltid. Mumma!

Skål!

Vår egen lilla Söderhavstjej!


MAINA (Little girl)


Personalen frågar en dag om vi vore intresserade av att bo helt själva på en liten söderhavsö, vid namn Maina (”Little Girl”), som ligger i lagunen. Närmare Robinson Crusoe liv än så kommer vi aldrig att komma och vi kan inte motstå frestelsen att bo där. På en grannö spelande man in TV programmet ”Survivor” som visades i USA, Australien och NZ och som säkert även har varit förlagan till vårt svenska ”Robinson”.

De förklarar upplägget att vi kommer bo i en enkel bungalow och måste ta med mat som räcker under tiden vi är där. Någon elektricitet finns inte på ön utan det är stearinljus som gäller samt att vi under några timmar på kvällarna kan dra igång den bensindrivna generatorn för att få lite ljus. Någon båt att ta sig till fastlandet med finns inte heller men de kommer skicka med oss en mobiltelefon i händelse av nödfall. Vi tycker det är ett suveränt upplägg och nästa morgon kör de ut oss och lämnar oss själva på ön för 3 dagar framöver.


Vad oerhört vackert!!! Vi går runt ön och bekantar oss med den. Bara tystnad, sol, värme och paradisvyer.



På kvällen grillar vi på stranden och gör en ordentlig vådkase som måste ha synts vida omkring. Vi äter under en himmel som är, om överhuvudtaget möjligt, ännu mer stjärnklar än den vi såg vid Mt Cook i NZ .


Under middagen piper mobiltelefonen till och på displayen visas texten ”Batteriy low” innan den stendör och blir svart. Där försvann möjligheten till kontakt med omvärlden…

Självklart far en del tankar genom huvudet såsom ”tänk om någon blir stucken av en giftig tropisk fisk, någon behöver operation” etc. Att oroa sig lär dock inte förändra det hela så vi fortsätter att njuta av middagen innan vi drar oss upp till vår bungalow för att göra oss i ordning för natten. Gerth drar igång generatorn och det lyser fint i huset. I en minut…Sen slocknar det och blir kolsvart. Vi famlar oss fram och hittar tändstickor och kan tända stearinljus. Bensinen är slut i motorn och det finns ingen reservdunk i huset…

Vi börjar inse att det här kommer bli en mer Robinson Cruose liknande tillvaro än vi någonsin kunnat drömma om! En lite säregen känsla att befinna sig mitt ute i stora Stilla havet, själva på en pytteliten ö och att inte ha en chans att få kontakt med omvärlden om det skulle behövas (det är alldeles för långt att simma till närmsta ö eller fastlandet).

Det går dock ingen nöd på oss. Vi har det jättemysigt i vår bungalow och vi somnar gott till ljudet av vågorna som rullar in mot stranden.


Nästa dag har vi tur för mitt på dagen stannar en lagoon cruise båt ett par timmar kring lunch. Vi förklarar läget för dem och får köpa ett par liter bensin som gör att vi kan använda generatorn för resten av tiden på ön. Perfekt! Vi får dessutom med oss resterna från lunchen, mmm. Bättre än korven vi annars skulle ätit idag igen!


Ön är så vacker så det nästan gör ont.



Solppgångar och solnedångar börjar bli vår paradgren på resan och även här på Maina vill vi naturligtvis uppleva dessa skådespel.


Det är fin snorkling. Nästan för fin. Vi har sällan sett sådan fart på Ida som när hon plötsligt på ca 1 m avstånd stod öga mot öga med en gigantisk jättemuräna. Vips var fröken Svensson uppe på stranden och förklarade att det var färdigsnorklar för den gången. Väl uppe på stranden spelade vi basket med kokosnötter istället!


Ett annat populärt nöje är krabbrace. Man väljer var sin krabba och ser vilken av dem som snabbast tar sig ut ur cirkeln.


En annan rolig sysselsättning är att gräva ned lillesyrran i sanden.

På eftermiddagen den 3 dagen blir vi så upphämtade igen av hotellets båt för att ta oss tillbaka till ”civilisationen” på Aitutaki. De tycker det hela med mobiltelefonen och generatorn var väldigt pinsamt för dem…Vi hade dock en fantastisk rolig och fin upplevelse som vi aldrig kommer glömma.

På hotellet träffar vi några trevliga Australiensare som är tokiga i sk ”game fishing” eller djuphavsfiske. De nämner att vattnen kring Cook öarna är bland de bästa i världen och att här finns alla möjligheter att landa yellow-fin tuna, mahi-mahi mfl fiskar och att de skall pröva lyckan. På kvällen kommer de över till oss med egenhändigt dagsfångad yellow-fin tuna som vi äter på kvällen. Mums!

Killarna Svensson vill nu naturligtvis också pröva djuphavsfiske och ger sig ut på det 4000 m djupa havet med en liten lokal fiskebåt. Man känner sig rätt liten här ute på de stora vågorna och djupen. Det hela är en rolig upplevelse men lite smolk i bägaren blev det att vi inte fick någon fisk. Det närmsta vi kom var en fin mahi-mahi som dock lossnade från huggkroken vid båtkanten och försvann ned i djupet igen. Det var dock roligt att få kämpa mot en sådan stor fisk. Att veva in den gör att man blir helt ”spaghetti” i högerarmen.


Medan killarna fiskar åker tjejerna på en till lagoon cruise och snorklar i det glasklara vattnet. Här träffar Ida flera tjejer från ön som hon leker med. De sitter ömsom och småtisslar på däck och ömsom dyker de i vattnet. Vilka sötnosar!


På söndagen är det dags att lämna Aitutaki.


Söndag? Aj, aj, aj. Vilodag. På flygplatsen möts vi av ett antal demonstranter som demonstrerar mot att Air Rarotonga vanhelgar vilodagen genom att de börjat flyga på söndagarna. Vi pratar med demonstranterna och de har faktiskt en poäng. På en liten ö som Aitutaki är de faktiskt inte livsviktigt att hålla öppet på söndagar. Vi kanske var och en till mans, även hemma i Sverige, skulle må bra av att varva ned åtminstone en dag i veckan.